Ideal, ett visst sätt man ska se ut eller leva upp till för att människor runt omkring ska vara nöjda? Nej vad är det här för något egentligen? Men det är faktiskt så det är, man ska tänka på vad andra tycker och oroa sig för om andra människor i exempelvis skolan eller på arbetsplasten ska störa sig på eller tycka illa om något man använder. Eller om man gått upp några extra kilon efter ledigheten under sommaren som var.

Det här tycker jag är helt fel. Jag tycker att man först och främst ska vara nöjd med sig själv och tillåta sig det! För vad är det för fel med att respektera och vara nöjd med sin kropp egentligen, oavsett vikt eller hur man ser ut? Så länge man själv är det, och försöker så gott man kan och strunta i vad andra tycker om exempelvis dom där röda byxorna från Cubus jag köpte i vintras och använda dem i alla fall.

Håller inte dagens trådsmala ideal på att spåra ur, vill man se sådana modeller på catwalken eller skyltdockor i storlek noll när majoriteten av köpare och konsumenter inte är eller någonsin varit i närheten detta överdrivet sjuka ideal? Hellre att man själv är nöjd med sin egen kropp, än fem stycken man inte känner säger jag bara!

Har tänkt skriva några rader om självförtroende här i bloggen nu när det var ett tag sedan. Det är verkligen något jag vill uppmana om nämligen, på mitt sätt och så bra som jag kan i alla fall. Trots det har jag en blogg, med väldigt många läsare och en perfekt möjlighet att delge om om det, dessutom. Just självförtroende är också något om vad min grupp på Facebook handlar om och försöker uppmuntra om att vara sig själv, och våga vara det. Våga trotsa Jantelagen! är namnet på gruppen, och bjud gärna in era vänner och dom ni känner för att öka antalet medlemmar!

När jag gick på högstadiet och från början av sjuan någon gång hade jag själv väldigt dåligt självförtroende. Det berodde på mycket olika saker, och samtidigt hur jag kände för skolan där det mesta var jobbigt och jag hade inga speciella som jag umgicks med i början. Det är några av anledningarna, och så finns det säkert femton fler som spelade in i det.

Idag däremot är det annorlunda. Jag kan se mig i spegeln och verkligen förundras rent av med att tycka jag ser bra ut av den bilden som jag ser. Det som är jag alltså, och hur jag ser ut idag. Det hade jag inte gjort under högstadiet, och det är klart att det blivit en förändring under dom här åren också. 

Och att det tagit upp allt mer och mer av mitt liv också och vad jag tycker är intressant och roligt, just hur jag ser ut osv. Men också att jag är den jag är, och vågar vara det både vad gäller kläder och smink bla. trots jag är kille och samtidigt vara (mer än) nöjd med det!

Hur fungerar dagens ideal vad gäller ambitiösa ungdomar? Är det okej att vara villig att arbeta, inte utomhus i parker där man vattnar blommor osv. kanske, men att ändå visa sig vara ambitiös och med en vilja att ta sig framåt i samhället?

Det här tycker jag är så himla fel i Sverige att det inte ska vara okej många gånger nämligen. För tänk om man kommer  med en idé när man var yngre kanske eller tänker sig något som sågas av dom man berättar för. Eller att man inte ens presenterar det man tänkt sig för man vet ändå hur det kommer att tas emot. Man får ett skratt tillbaks kanske, någon äldre som säger något i stil med “nej det går ju inte, vänta tills du är myndig i alla fall…”! Hur bra är det egentligen, att inte uppmuntra eller ens låta unga försöka vara drivsamsa pga. egen osäkerhet kanske? Inte det minsta!
Nej, det här måste det bli en ändring på i samhället för att det ska fortsätta utvecklas och man ska kunna låta unga talanger komma fram och följa sina drömmar med det man vill göra, vad gäller det mesta! Våga trotsa Jantelagen (se även min grupp på Facebook med samma namn!), var ambitiösa och tro på det man själv känner är det rätta, borde inte det vara det mest förnuftiga?

Ibland kan det vara extra svårt att hitta motivationen och viljan att göra någonting. Det kan gälla allt ifrån att läsa på inför ett prov, gå ut med hunden eller helt enkelt att träna. Det sistnämnda är det jag har svårast för, hur kul är det att träna liksom? Inte alls alla gånger eller i alla fall när man inte känner för det och inte har någon som helst motivation för att springa några kilometer eller simma några vändor.

Nej, och då kommer man till det här med att göra träningen rolig som att lyssna på musik, variera och göra sådant man tycker är roligt. Men fungerar det verkligen? Tänk när man sitter inomhus en dag och det verkligen regnar en massa, man kan knappt hämta posten utan att bli blöt genom kläderna och så kommer man på själv att man skulle varit ut och tränat.

Man känner det på sig, att man borde men ändå gör man det inte. Vad handlar då det här om? Kan vi i dagens samhälle vara alldeles för bekväma, lata eller helt enkelt inte tillräckligt motiverade för sådana här saker som vi tycker är tråkiga och inte som det vi väljer? Är vi för bortskämda och det bara är att inse?

Ideal, ett visst sätt man ska se ut eller leva upp till för att människor runt omkring ska vara nöjda? Nej, vad är det här för något egentligen? Men det är ju faktiskt så det är, man ska tänka på vad andra tycker och oroa sig för om andra människor i exempelvis skolan eller på arbetsplasten ska störa sig på eller tycka illa om något man använder, eller om man gått upp några extra kilon efter ledigheten under sommaren som var.
Det här tycker jag är helt fel. Jag tycker att man först och främst ska vara nöjd med sig själv och tillåta sig det för vad är det för fel med att respektera och vara nöjd med sin kropp egentligen? Så länge man själv är det, och försöker så gott man kan och strunta i vad andra tycker om exempelvis dom där röda byxorna från Cubus jag köpte i vintras och använda dom i alla fall.

Håller inte dagens trådsmala ideal på att spåra ur, vill man se sådana modeller på catwalken eller skyltdockor i size sero när majoriteten av köpare och konsumenter inte är eller någonsin varit i närheten detta ideal? Hellre att man själv är nöjd med sin kropp, än fem stycken man inte känner säger jag bara!